Utflykt i det gröna

I lördags var det tänkt att alla de olika lagen från skolan skulle åka till ett annat college för att tävla mot varandra. Jag hade fått reda på att bussen skulle gå kl 6 på morgonen. Dum svensk som man är går man upp 5.15 för att hinna äta frukost och är plats kl 6. Finns det någon buss där? Eller studenter, eller lärare. Nej, förstås inte. Det är ju ”African time” som gäller och det var något som jag inte hade räknat med. Bussen avgick kl 8. Där rök min sovmorgon. Efter tio minuter visade det sig att bussen inte hade någon olja så vi fick åka till en servicestation för fixa det också. Jag började fråga lite försiktigt när tävlingar skulle starta. När vi kommer fram var svaret. Man anpassar sig till omständigheterna helt enkelt. Det är något vi borde ta till oss ibland istället för att bli frustrerade då vi får vänta 5 minuter extra på bussen.
Tävlingarna höll i alla fall på ända till 5 e.m. och sedan hela vägen tillbaka via Nairobi som är ett totalt havererat trafikkaos utan dess like. Man måste först tränga sig in i stan för att sedan på något sätt komma ut åt andra hållet. Den som är tuffast kommer fram först. Inga regler verkar gälla fast det finns ex väjningsplikt i rondeller. Inga filer utan det gäller att tränga in så många bilar som möjligt åt samma håll för att sedan gasa på för att tränga sig förbi i nästa korsning. Undrar hur de gör en uppkörning för körkort i den stan! Totalt åkte vi buss lika många timmar som studenterna spelade sina matcher. Deras belöning var en halv liter mjölk, en bit vitt bröd utan smör och ett kokt ägg. Snacka om små förväntningar. Ingen av studenterna klagade en gång på något, inte att bussen var sen eller att de inte fick gå av för toalettbesök eller att det inte fanns några duschar eller möjligheter att äta lunch på hela dagen. När vi äntligen var tillbaka var klockan redan 20.30 och alla var ganska så slut. Innan avstigning så avslutas dagen med de obligatoriska bönerna för att tacka gud att dagen varit bra och att man kommit fram och tillbaka säkert.
Idag söndag har det varit den stora tvättdagen. Fram med borsten som består av några hopsatta kraftiga kvistar och sedan golvmoppen som sett sina bästa dagar. I gästhuset där jag bor finns både kormatta och heltäckningsmatta. Svårt att rengöra utan dammsugare men man får gilla läget. Nästa uppgift är att tvätta kläder. En hink och enbart kallt vatten finns till förfogande. Tvättmedel som löddrar så mycket att hela hinken svämmar över direkt. Att hänga upp kläderna i solen är en fröjd då allt torkar på någon timme. Det är så torrt och varmt, vilket är tur om man jämför med kusten där luftfuktigheten är så hög att inget torkar på dagar.
Efter städningen tog jag en promenad utanför området i byarna runtomkring. Träffade en pojke som är 15 år som jag känner sen för, Collins. Hans frågade om jag ville följa med frisören i den största byn som heter Makoyu. Det var två timmars promenad fram o tillbaka. Klippningen tog 5 minuter då det handlar om rakning av håret. Kostade honom motsvarande 1 kr. Vi tog en läsk tillsammans och sedan visade han mig marknaden. Där köpte jag honom en klocka för 10 kr. Han hade aldrig haft en klocka hittills. Hans mamma som vi möte på marknaden tyckte inte att jag skulle gå tillbaka utan ta en buss istället eftersom hon inte trodde att vi vita människor klarar av att gå i värmen. Men det var inga problem. Collins berättade att han har tänkt bli en bilmekaniker för att sedan åka till Japan och laga bilar. Han längtar efter att bli rik så han kan åka till Sverige och hälsa på.
Dagen avslutades med pizzabakning tillsammans med skolans koordinator och hennes barn. Pizza var något verkligen exotiskt och spännande. Den blev riktigt lyckad. I morgon väntar tal på morgonsamlingen inför alla studenter och lärare. Börjar 7.00. Då är det bara slutet av träffen som är ”African time” kan sluta lite när som helst och då blir lektionerna inställda.