Jag har besökt en Physical Education klass. SK Kamau hade lektionen. Han berättade om alla svårigheter som finns när man ska undervisa PE. Det är ett lågprioriterat ämne så man får inte ta del av några pengar från rektorn. Bollar och annan utrustning fins överhuvudtaget inte alls. Många lärare är blyga och vågar inte visa sig i en träningsoverall eller shorts så därför hoppar de hellre över gymnastik lektionerna. Samtidigt konstaterade han att fler och fler kenyananer måste röra på sig mer. Hittills har motion varit förknippat med arbete och överlevnad, men nu när vissa delar av samhället börjar få det bättre kommer samma problem fram som vi dras med i vår del av världen.
Han var i varje fall väldigt underhållande och fick klassen verkligen att släppa loss vilket de flesta lärare här har svårt för. Det är en så stor skillnad mellan lärare-student. Skillnaderna märks överallt. I skolan är det en stenhård hierarki. Rektorn är den som har sista ordet i allt.Om han kallar till möte får alla ställa in sina lektioner. Men ingen vet hur länge mötet ska hålla på. Lektionerna får tas upp när mötet tagit slut vilket kan ta 2 - 5 timmar. I går var jag med på ett kortare möte vilket varade ca. 2,5 tim. Till min ära fick vi även lite te och bakverk. Jag höll ett litet anförande för hela kollegiet och alla var väldigt intresserade. Mötet var mest en information från olika instanser på skolan och ingen verkade speciellt engagerad tills frågan om vad de skulle göra med sin bonus på 7 500 kr de fått ministeriet för undervisning. Då blev det en hetsig debatt om de skulle resa bort alla 60 lärare över en dag eller dela pengarna mellan sig eller möjligtvis donera pengarna till pensionerad kollega som måste genomgå en njurtransplantation. Man får själv bekosta sin läkarvård, han måste få ihop ca 150 000 kr. Inte lätt med tanke på att en lärarlön ligger på ca 2000 kr. tyvärr kom de aldrig till något beslut, rektorn avbröt diskussionerna och sköt allt på framtiden. Kanske hinner Muranga' få en bonus till innan man har bestämt sig för vart man ska resa. Bonusen kommer från att Muranga' är den utbildnings anstalten som har fått de bästa omdömena från ministeriet och de bästa resultaten på de nationella examinationer som ständigt görs här. Man har även bedömt hur studenterna bor på skolan och anser att de har det bättre än på många andra institutioner. Undra hur de ser ut! Jag tror inte någon av våra studenter skulle klara en dag på logementet här. Våra svenska studenter har för övrigt ett eget litet s.k. college house med kök och badrum och två toaletter. Vilken lyx!
3 kommentarer:
Hej tobias. Läste just din blogg som pappa visade. Jag som inte änns visste att du var i Kenya...
Hoppas du har det bra. Hälsningar Marie Sonde
Hej Tobias, äntligen har jag haft tid att kolla din blogg! Nils har skadat foten (halkat på dagis) och vi blir hemma minst en vecka - en för övrigt pigg och frisk 5-åring med foten i bandage kräver en del men det blir ett nyttigt perspektiv med din blogg!
Fantastiskt att få dina vardagsbilder med denna skillnad mellan fattig och rik, svensk och kenyan. Påminner mig mycket om Sydafrika, Och den där känslan man får av att verkligen vilja göra något viktigt, något som gör skilllnad! Och det tror jag du gör - med kritdamm på byxorna och en film om folkmordet i Rwanda!
Sån skillnad. Där har två av 2 av 35 varit ute på internet. Här sitter min 5-åring, snart med datorkunskap som överträffar min - vilket i och för sig inte är en prestation, som du vet. (Just nu har han lyckats starta nån funktion som upprepar alla kommandon man gör på engelska och jag vet f-n inte hur jag ska få bort den...)
Var rädd om dig och lycka till med ditt viktiga arbete!
Stor kram från Annalena och Nils (som just nu rockar till Bolibompa på ett ben "Spinn bara spinn, spinn rock'n roll")
Hej Tobias!
Vilken skillnad på världar - i Borås kämpar DVG-studenterna med sina inspelningar i studion och du talar med idrottslärare som inte har råd med bollar.
Fortsätt att skriva. Jag läser med stort intresse.
Kerstin
Skicka en kommentar